En bok om möten.

Under tre år har Thor Rutgersson (text) och Magnus Liam (foto) följt människor utan hem i Stockholm, Malmö och Göteborg. Boken är ingen lösning på problematiken kring hemlöshet, utan ett försök att hitta och möta människorna bakom statistiken och åtgärderna. Det handlar om fördomar, och om varje människas unika historia och värde. I tolv personliga och djupgående möten får läsaren möta människor från olika delar av Sverige, med olika bakgrund och ålder.

Introduktion

Att vara hemlös kan betyda många olika saker. De allra flesta av oss definierar hemlösheten som ett samhällsproblem, men har ingen personlig relation till fenomenet. Det är ”vår kollektiva skuld” – ett stort och öppet sår som skriker ut en sanning om samhället som vi helst av allt blundar för. Vår konstruktion, vårt system, vår illusion är nämligen trasig. Och medan politiker debatterar om vems skulden är – medan högskolestuderande och professorer kartlägger problemet med statistik och diagram – lever fortfarande människor på gatan.

Den här boken handlar inte om ”varför” det finns hemlösa. Det här är inget försök till att lösa problemet. Här finns inga fotnoter och inga källanvisningar. Den här boken handlar om människor. Det är porträtt, möten, intryck och reflektioner. Det är fördomar och det är upptäckter. Vi tror att man måste se människan innan man kan attackera problemet. Därför har vi skapat en bok fylld av motsägelser. Precis som livet.

Om du skall läsa den här boken – och det hoppas vi verkligen att du vill – skall du läsa den på ett litet annorlunda sätt: Inte som en roman, inte som en avhandling, inte som en fotobok. Läs som om varje nytt kapitel, varje ny bild och varje instucken vers eller dikt är en livsberättelse som du anförtros. Det är nämligen precis så som Magnus och jag har hittat de berättelser, de intryck och de bilder som vi försöker förmedla. Det handlar om människor som har öppnat sig på ett sätt som skulle vara otänkbart för de allra flesta. Otänkbart för mig. Det handlar om människor som inte har någonting, men som gett allting. Och för det har de belönats endast med ett tillfälligt intresse – en samtalspartner under några futtiga dagar. Magnus och jag har gått vidare. Vi måste gå vidare. Vi rullar in med bandspelare och kamera, samlar in så mycket elände som vi bara kan och försvinner sedan utan att förändra ett endaste dugg. Vårt löfte, vårt uppdrag och vårt tysta kall är endast att berätta vidare. För att man skall se mer än bara siffror och kalkyler ~ nästa gång det är på tapeten igen ~ att tala om hemlöshet ~ som ett ensidigt problem ~utan vidare dimensioner.

Kanske kan vi bidra med något på sikt. Tacka för öppenheten genom en fördröjd effekt som sveper in och tillbaks till de gator där den en gång skapades. Vi hoppas.

Men det är inte bara elände vi vill berätta om. Det finns en skönhet också. Alltid. När människor kämpar tillsammans. Det finns en otrolig förmåga i oss, eller i alla fall i några av oss, att vända ett helvete till något positivt, något drägligt. Att hitta ljusstrimmor i totalmörker. Att skapa skratt även där det inte borde finnas några. Och den förmågan ~ de människorna ~ gör att vi andra ~ som får titta på ~ drabbas av både skam ~ och stolthet. Skam, därför att vi själva kunde, kan, borde och bör göra så mycket mer med våra egna liv – med de förutsättningar vi har. Och stolthet, därför att det är inspirerande att se människor som står upp fastän allt och alla hela tiden försöker tvinga dem att krypa.

Läs den här boken. Men läs den långsamt.

Smakprov från boken: Katrin

Sverige spelade oavgjort. Skandal. Alla var upprörda. Jag med. Hur fan kunde Sverige göra en så dålig match, när det var så viktigt och allting? Det går inte att förstå. Man kan liksom inte göra någonting, från TV-soffan. Det går inte att påverka resultatet. Man är helt maktlös.

***

När min mormor dog för många år sedan blev jag förvånad över att höra läkarna och sköterskorna skämta och skratta i korridoren bara sekunder efter att de kopplat från monitorn på vilken vi ångestfyllt beskådat de allra sista hjärtslagen. Jag tyckte det var kallt. Jag kände mig nästan kränkt.

Efter lite reflektion förstod jag att min mormors slutgiltiga kamp var vardag för de här människorna. För många läkare och sköterskor innehåller kanske varje dag ett tragiskt dödsfall. Det kan vara en mormor, det kan vara en pappa, det kan vara ett litet barn. Som nyexaminerad är det här säkert oerhört tungt, men med åren och erfarenheten som följer lär sig sjukhuspersonalen att distansera sig från tragiken. De måste också åka hem från jobbet, precis som alla andra, till sina familjer, sina pojk- och flickvänner, sina hundar och katter. De måste också kunna ta ett glas vin på fredagen efter en helvetisk vecka, och känna att ”nu kastar jag av mig det här”. De måste också få skratta. Efter ett tag berör situationen dem inte på samma sätt längre. De har lärt sig att koppla bort misären. Det är en försvarsmekanik – ett ofrånkomligt förhållningssätt.

Under arbetet med den här boken har jag och Magnus genomgått en liknande förändring. Till att börja med var varje möte – varje ny person vi träffade – en livsförändrande och förkrossande insikt; ”hur kan människor bara gå förbi när den här kvinnan eller mannen sitter på gatan och svälter”? Vi förstod inte. Det gick inte att koppla bort, gick inte att komma runt. Vi skämdes över att komma hem till våra TV-apparater, vårt rinnande vatten och våra perfekta liv. Vi kunde inte njuta av det längre. Vår egen lycka äcklade oss.

Nu är det snart två år sedan vi började. Saker och ting har förändrats. Nu som då möter vi människor – trasiga människor – utan hem och utan pengar, men ibland blir det bara ”nej, det här har vi hört förut, den här historien är för lik det som redan finns i boken”. Då tackar vi för oss.
”Vi får se om det här kommer med, vi har ganska mycket material redan”, säger jag. Tack och adjö. Projektet har blivit ett jobb och vår interaktion med människor baseras numera på ett förhållningssätt. Vi har fått våra egna sköldar… Därför att vi också vill kunna åka hem och dricka lite vin på fredagen och mysa framför TV:n. Det är en naturlig reaktion. Gräslig på många vis, men försvarbar på lika många andra. Det är svårt att värja sig mot och det är omöjligt att ändra på. Det går inte att kliva tillbaks.

***

Under vår vistelse i Stockholm träffar vi åtskilda personer, vi spelar in samtal, vi tar kort och vi skriver anteckningar – precis som vi gjort i Göteborg och i Malmö tidigare år – men nu går det på rutin. Jag vet inte om resultatet blir sämre. Jag tror inte att det blir sämre. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag berörs på samma sätt.

Kanske var det därför, på grund av mina nya sköldar och mitt nya ”förhållningssätt”, som jag blev så förvånad när jag träffade Katrin. Och när jag fick höra hennes historia, då föll jag på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare, under arbetet med boken. Jag var tillbaks på ruta ett igen, men den här gången hade jag klättrat så högt – på det berg av ”distans” jag själv byggt upp – att fallet blev tyngre än någonsin förr. Jag kunde inte acceptera att det fick vara sådär… Som det var. Som det fortfarande är. Jag kan inte förstå det. Och när jag inte kan förstå det, då kan jag inte heller distansera mig från det.

***

Några år efter det att min mormor gick bort kom nästa smäll. I hela min barndom växte jag upp utan min biologiska pappa. Det är en lång histora. Det viktigaste ordet i sammanhanget är ”biologiska”, och då förstår ni säkert att jag hade en annan pappa. Min pappa var min morbror. Han var och är min riktiga pappa. Vi bodde i samma bostadsrätthus och han hade inga egna barn, han dedikerade all sin tid och sin energi åt mig. Han var den bästa pappan man någonsin kunde önska sig.

En morgon kom han inte ner. Vi hade planerat en dagsutflykt.  Morfar ringde. Mamma svarade. Gunnar vaknade inte.

Fyra trappor upp. Han var fyra trappor upp, men han var redan borta.

Först kände jag ingenting. Allt var blankt. Jag förstod inte. Han kan inte vara död. Vi skulle ju åka till Göfab. Efter en stund fick jag för mig att jag skulle kunna få liv i honom, bara jag fick vara ensam i rummet. Jag hade sett Cityakuten, jag visste precis hur man skulle göra. Jag tryckte med båda händerna.  Jämna slag, jämna slag.  Jag tyckte att han fick lite färg igen. Att han blev varmare.

Sedan var jag inte ensam längre. Alla grät. Plötsligt förstod jag. Kunde inte vara kvar därinne. Jag sprang ut, in i ett annat rum och jag kapitulerade. Kapitulerade till döden. Jag föll ihop och jag grät som jag aldrig gråtit förut och aldrig gråtit igen. Jag föll i en hög. Mitt inre höll på att explodera. Jag ville göra allt, jag ville kämpa och slåss och strida… Men det fanns ingenstans att ta vägen. Jag var maktlös. Och när jag förstod det, då gick jag sönder.

***

När jag lämnade Katrin kände jag på samma sätt. Jag föll förvisso inte ner på marken i spasmer av okontrollerad gråt och ingen hade dött. Men känslan var densamma… Maktlösheten. Jag var tvungen att kapitulera. Ända sedan dess har jag korkat igen, jag har inte skrivit en rad.

***

Vårt allra sista besök på Flaten blir annorlunda. Det är en strålande sommardag. Eller så regnar det. Jag minns inte. Allting runt omkring Katrin är svartvitt. Jag minns att vi är på väg att gå. Jag säger till Magnus, ”vem är den där tjejen som hänger här, hon kan ju inte vara hemlös”. Magnus tycker att vi kan fråga henne själv. Jag är rädd att det kan bli pinsamt.

Magnus skall bli ”professionell fotograf”. Han är en professionell fotograf. Han vill vara där det händer, han vill berätta sanningen med bilder från verkligheten. När det här projektet är slut kommer han att söka sig till något krig, han kommer att sitta mitt bland avslitna armar och skrikande barn och han kommer att göra det därför att han måste. Måste berätta. Det är i alla fall vad jag tror. Att han tänker och känner. Själv är jag ganska nöjd med att skriva om TV-spel i Club Nintendo Magazine. På den nivån är jag.

För att göra en lång historia kort är det alltså därför Magnus går fram till Katrin och inte jag. På behörigt avstånd försöker jag istället lyssna lagom ointresserat på deras konversation. Det visar sig att hon faktiskt är hemlös. Att hon driver runt från ställe till ställe och sover där hon får plats för natten. Och då är hon en toppkandidat för vår bok. Självklart. Hon är både ung och kvinna. Bingo och jackpot på samma gång.

Katrin vill inte vara med på några bilder, men hon kan tänka sig att medverka i text. Således blir mötet mitt jobb och jag tvingas motvilligt gå fram och säga hej.

Det första som slår mig är hennes ålder. Katrin är 23 år ung. Vi kunde ha varit klasskamrater. Jag har aldrig träffat någon så ung hemlös förut. Vi har vetat om att de finns, vi har jagat dem, sökt dem med lykta – men vi har aldrig hittat någon. Nu önskar jag nästan att det hade fått förbli så, som en myt… Ett kanske.

Vi sitter på gruset framför en husvagn och pratar, som vilka 23-åringar som helst. Som om vi precis träffats på krogen. Katrin fnittrar lite grann och jag stakar fram mina meningar tämligen osäkert. Hon är söt och charmig. Jag tycker om henne med en gång.

Bredvid oss sitter en man som heter Tommy. Det är hos honom Katrin sover just nu. Tommy är runt fyrtiofem och bredvid varandra ser de ut som skönheten och odjuret. Tommy har ett typiskt hemlöst utseende, sargad, skäggig och tandlös. Katrin ser ut som vilken ung tjej som helst. Det finns inga spår ännu. Inte utanpå i alla fall.

Jag sitter på huk och det börjar göra ont i benen. Ordentligt ont.
”Sätt dig på min tröja”, säger Katrin.
Den är nytvättad och det känns jättekonstigt. Jag skulle ha kunnat sitta direkt i gruset. Det hade inte spelat någon roll. Katrin sitter själv direkt i gruset. Men jag är från en annan värld och kanske tycker hon att jag inte borde smutsa ner mig som hon. Jag vet inte. Jag sitter på hennes tröja.

Tommy pratar mest. Han pratar om hur mycket pengar han tjänar på koppar och om alla bilar som snuten har ”snott” från honom. Jag är inte intresserad. Det är den där distansen igen. Jag har hört det där förut. I vanliga fall hade jag försökt reflektera över det, att han öppnar sig, att han är värd att lyssna på. Han ÄR värd att lyssna på. Men den här gången vill jag bara höra om Katrin. Jag ser att Magnus förstår – han leder in Tommy i ett annat samtal så att jag får en chans att prata ensam med Katrin.

Hon har precis varit en sväng på kåken, berättar hon. Satt inne för ”nån dumhet”. Mer säger hon inte. Det har hållit på sådär hela livet. Hon har alltid umgåtts med fel personer. Sökt sig till äldre, kriminella killar. Hennes pappa är död. Dog av knarket. Hennes mamma är också missbrukare. Själv har hon vallats runt från fosterhem till barnhem ända sedan hon var två år gammal. Hon började själv med drogerna tidigt. ”Det är som om jag föddes med en kemisk obalans”, berättar hon.

Jag frågar henne vad det är för typ av droger hon tar. Hon svarar att det är ”allt”. Hon har varken socialbidrag eller något annat bidrag. Hon säljer inga tidningar och hon samlar inte koppar. Hon klarar sig genom att flytta runt och sova lite här och lite där. Just nu är hon på Flaten, men senare skall hon iväg till några vänner (även de ungdomar) som fått tag på en minibuss som de skall försöka göra i ordning så att den går att sova i. Kanske kan hon stanna där i några nätter. ”Jag har en kompis hos dem som är ännu yngre än jag – hon är bara 21”.

Vi blir lite tysta en stund. Tommy berättar för Magnus om poliser som är ute efter att sätta dit hemlösa för olovlig körning, istället för att ta itu med andra brott.
”De samlar liksom poäng”, suckar han.

Jag frågar Katrin igen, om tröjan.
”Jag får sno en ny”, svarar hon, och vi skrattar, båda två. Hon har ett underbart skratt.

Jag vill liksom inte. Vill inte höra om hennes hemska liv. Jag vill att hon skall vara en vanlig tjej, vilken som helst. Jag vill prata med henne om roliga saker. Jag vill prata med henne… Om hennes skor.
”De här skorna”, skrattar hon, ”hittade jag i en container, de är helt ok… kanske lite old-school, men fräscha”.

Yes. Ok. Schysst.

”Du vet, det är inte alla som får sitta på mina kläder”, säger hon med ett leende.
Och jag känner mig hedrad. Det pirrar till inom mig. Hur, hur, hur kan den här tjejen vara hemlös?

Tommy berättar om att ”bli pundig” och pilla sönder grejer. Katrin försäkrar att hon inte brukar bli sådan. Tommy kontrar med att det beror på drogen. Själv går han på amfetamin. Katrin, berättar han, går på heroin.

Heroin är den tyngsta drogen. Den som alla är rädda för. Den som dödar. Det är dödsdrogen. Dödens drog.

”Du kan väl inte gå på heroin”, säger jag och tittar frågande på Katrin.
”Problemet”, svarar hon, ”är att jag inte är rädd nog”.
Sedan vill hon inte prata mer om den saken.

”Fint väder idag”, säger Magnus.

Katrin har ont och måste röra på sig lite. Hon har fått urinvägsinfektion. Det får hon ofta.
”Det går upp i njurarna på mig varje gång”, berättar hon.
Magnus tipsar om tranbärspiller. Tranbärspiller! Tjejen går på heroin. Vi tipsar om tranbärspiller. Det är absurt.
”Hon äter dåligt”, inflikar Tommy. ”Glömmer av att dricka också, ibland”.
”Jag vill ha riktig mat”, suckar hon. ”Allt som finns här är pundarmat – bullar och kakor och skit”.

Tystnad igen. Katrin tittar på Magnus kamera. Hon tror att den kan vara värd en hel del. Jag visar upp min diktafon. Katrin tror inte att den är värd mycket alls. Vi skrattar igen. Pendlar mellan lek och allvar. Normalt och absurt. Jag bestämmer mig för att fråga om framtiden. Igen. Tommy svarar ”vilken framtid?”. Det visste jag att han skulle svara. När Katrin säger samma sak förstår jag plötsligt hur fruktansvärt det svaret är. ”Jag är sjuk”, fortsätter hon. ”Jag har hiv”.

Jag har HIV.
Jag. Har. HIV. H.I.V. HIV. HIV. HIV. HIV. HIV.

Hiv.

Orden snurrar runt i mitt huvud. Sedan kommer alla frågorna på en gång. Jag låter inte min okunskap hejda mig:
”Hur länge har du vetat det?”  ”Har det blivit till aids än?” ”Tar du några bromsmediciner?”

Svaret får mig att skämmas.
”Du behöver inte oroa dig”, säger hon, ”du kommer inte att få aids bara för att du sitter på min tröja”.
Det var inte så jag menade. All den där rädslan jag hade häromdagen, nere vid kanalen, vid hiv-centret, allt det är borta nu. Istället vill jag bevisa att jag inte är rädd. Jag skulle vilja krama henne. Kyssa henne. Vad som helst. Jag är inte rädd för henne. Jag accepterar inte rädsla för henne.

”Jag försöker vara en positiv tjej”, säger hon. ”Men ibland tänker jag på det hela tiden – jag har vetat om det i sex månader nu… Det är inte aids men jag tar inga bromsmediciner heller”.

Jag frågar vad hon skall göra. Dum fråga. Dum, dum fråga. Jag vill att hon skall säga att hon kommer sluta med drogerna. Att hon skall åka direkt till ett sjukhus och göra någon mätning och få kontroll och medicin. Eller nåt. Eller… Jag vill att hon inte skall sitta där och svälta, knarka och inte göra någonting över sin hiv. För allra första gången sedan vi började jobba med den här förbannade boken så vill jag säga ”kom, följ med oss härifrån – följ med oss härifrån”.

Men.
Vart skulle vi gå? Vart skulle vi komma undan?

***

Vi tackar för pratstunden. Tack Tommy. Tack Katrin. Vi säger hej då. Vi skakar hand och jag försöker visa, med någon slags överdriven gest, försöker visa att jag inte är rädd för att ta i hand. Att jag inte är rädd för henne. Det finns inga ord.

Vi börjar gå i tystnad. Magnus säger något efter ett tag. Han säger att Katrin var en tjej som man lätt skulle kunna bli lite småkär i, under andra omständigheter. Han säger att han verkligen gillade henne. Han säger att det är ofattbart. Han säger en massa saker men ingenting kan överrösta ljudet inom mig. Ljudet från när allting exploderar och går i tusen bitar och man vill kämpa och slåss och strida men det finns ingenting man kan göra.

Jag är maktlös. Igen.

***

Senare på kvällen är det dags för Sverige första match i fotbolls-VM. Vi har joinat med Magnus flickvän, Moa.  Eller var det dagen efter? Nu blandar jag tempus igen. Jag minns inte. Jag minns att vi försökte att inte tänka på Katrin. Att vi lämnade henne där. Vi drack några öl och vi korkade igen.

Fan vad vi korkade igen.

Sedan dess har jag inte tänkt på det.

***

Jag mår bättre nu, märker jag. Nu när bandet har stannat och jag äntligen skrivit ner Katrins historia. Historien om mötet. Det lilla jag fick veta. Korken är av. Och faktiskt, trycket är borta. Men nu då? Var är hon nu? Vad gör hon?

Jag vet inte. Men jag hoppas att hon inte känner sig lika maktlös som jag gör. Jag sitter bara i soffan. Det är Katrin som har bollen. Det enda jag kan göra, och det lovar jag att jag gör, det är att heja på. Jag hejar så att jag nästan sprängs inuti. Kanske är vi fler som gör det och kanske någonstans spelar det någon roll. Jag vill gärna tro det, den här gången. Och oavgjort är bättre än inget, Katrin. Du kan fortfarande ta oss till kvarten. Det är en lång turnering.

Författaren

Thor Rutgersson jobbar till vardags på Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) i Göteborg, och arbetar främst med musik-, dans-, teater-, och ungdomsverksamhet.

2003 släppte Thor en skiva med singer/songwriterpop (…I know, but I’m still hoping for a happy ending), fylld med reflekterande texter, ofta med samhälls- och omvärldstema. Samma år gjorde Thor också europeisk volontärtjänst i Bryssel, där han jobbade med unga hemlösa.

Sommaren 2006 släpptes boken ”Do It Yourself – Från noll till hundra på egen hand”, utgiven av ABF, med Thor Rutgersson som redaktör och huvudskribent. Boken är en guide för band och artister som vill göra något med sin musik på egen hand, och innehåller också berättelser från människor som gjort annorlunda saker med sin musik, utan hjälp från stora bolag eller pengar till gigantisk marknadsföring.

Rutgersson var med i den ansvariga ledningsgruppen för ”forum:ung!”, ABFs första nationella ungdomsforum som gick av stapeln i september 2007, med över 110 programpunkter, 80 medverkande organisationer och cirka 2000 ungdomar från hela Sverige. Forumet var en blandning av workshops, föreläsningar, dans och musik – allt genomfört av de medverkande ungdomarna själva.

Thor skriver också poesi, film- och teatermanus, samt driver alternativklubben ”Mayday” tillsammans med kulturarbetarna Mattias Dristig och Peter Dahlin.

Läs mer om Thor på www.thorrutgersson.com

Fotografen

Magnus Liam Karlsson läser Bildjournalistik på Nordens Fotoskola (2007-2009).

Magnus har tidigare läst Scenisk gestaltning på Skara Skolscen (2003-2004).

Efter en tids praktik hos olika fotografer, samt frilansjobb som fotoassistent, startade Magnus 2006 ett eget företag för att arbeta som frilansfotograf och dokumentärfilmsfotograf, med uppdragsgivare främst i Göteborg och Stockholm.

Läs mer på www.magnusliam.com

Beställ boken

Med varje bok skickar vi även en DVD med bildspel och ett inläst kapitel: ”Ung och hemlös: Mötet med Katrin”. Perfekt för visning i storgrupp, som introduktion till diskussion och/eller studiecirkel. Ett kortare diskussionsupplägg tillkommer också.

1-10 böcker xxx á bok
11-50 böcker xxx á bok
50 böcker och uppåt xxx á bok

Vid beställning av boken - ange nedanstående information:
- Organisation
- Leveransadress
- Faktureringsadress (om annan än ovan)
- Beställare (förnamn och efternamn)
- Telefonnummer

Vi har gjort boken möjlig

Arbetarnas Bildningsförbund (ABF Göteborg)
Bilda Förlag
KulturUngdom
Ungdomsstyrelsen
Europeiska Gemenskapen (EU-programmet Ungdom)
Svenska Kyrkan i Göteborg, Backa Församling
Faktum
Aluma
Räddningsmissionen
Stadsmissionen
Cafè Trappa Ner
Convictus

+ alla andra organisationer och människor som bidragit under arbetet med boken. Vårt största tack går till alla de människor som gav av sin tid och öppnade upp sina liv. Den här boken handlar om, och finns till tack vare er.

Länkar

Thor Rutgersson (hemsida)
Magnus Liam (hemsida)
Arbetarnas Bildningsförbund, Göteborg
Bilda Förlag
Arbetarnas Bildningsförbund
KulturUngdom
Ungdomsstyrelsen
EU-programmet – ungdom
Svenska Kyrkan, Backa Församling
Faktum
Aluma
Räddningsmissionen
Stadsmissionen
Café Trappa Ner
Convictus

Press & Intressenter

Nyfiken på boken? Just nu kan vi erbjuda en DVD med ett inläst kapitel och ett bildspel från boken gratis till dig som vill skriva något om boken, göra ett reportage eller vill veta mer inför en eventuell beställning. Fyll i dina detaljer nedan så skickar vi ett ex av ”Ung och hemlös: Mötet med Katrin” (erbjudandet gäller så långt lagret räcker).

Vid beställning av Promo DVD - ange nedanstående information:
- Namn
- Organisation
- Leveransadress
- Telefonnummer